Etikettarkiv: kvalitet

7 punkter för en ny socialdemokrati

Min krönika i NA idag:

Det är självklart ett problem att ingen verkar vilja bli partiledare för Socialdemokraterna. Det råder dock ingen brist på kandidater; om två månader kommer en duglig partiledare att vara vald. Problemet är att den slutna processen inte direkt signalerar det vi vill berätta just nu: att vi vill och kommer att förändras. Partiledarvalet borde vara en del i denna förändring.

Jag har fem personer jag vill se som partiledare: Margot Wallström (man kan väl drömma och vädja?), Mikael Damberg, Eva Nordmark (SKTFs ordförande), Luciano Astudillo eller Ulrica Messing. Samtliga pratar så att man förstår och de representerar något nytt för väljarna. Alla fem kan leda en förnyelse av vår politik utifrån en stabil ideologisk grund. För det behövs.

I en vecka har jag bloggat (här på bjornsundin.speedhost.me) om vad jag tror att förnyelsen bör innehålla. Här är än en sammanfattning av de sju punkter som jag skrivit om (länkarna leder till blogginläggen):

1. Denna gång måste förnyelsen vara på allvar. Vi har inte gjort läxan ordentligt de senaste 20 åren; även om våra grundläggande värderingar delas av de flesta så är det alltför få som upplever att våra förslag svarar på de frågor som ställs idag.

2. Vi måste stå för våra grundläggande idéer. Då kan man vara tydlig i opposition och kritisera orättvisor. Då kan man även låta bli att motsätta sig frågor som egentligen inte är viktiga – det finns inget egenvärde i att säga nej till andra partiers förslag.

3. Våra förslag måste på allvar minska klyftor och utslagning: rehabilitering och stöd för att komma tillbaka måste sättas före passiva system som bara tryggar inkomsten utan tidsbegränsning. Det innebär både självkritik (vi lyckades inte tillräckligt bra) och ihärdig kritik mot slakten av sjukförsäkringen (och a-kassan), som var hjärtlös.

4. Vi måste bejaka medelklassens ”resa”. Vill vi företräda majoriteten av befolkningen måste vi lyssna på både vad medelklassen tycker (oavsett var de bor) och på vad de som bor i storstad tycker (oavsett klasstillhörighet). Det är rätt uppenbart att vi antingen inte begripit eller inte förmått möta särskilt mycket av den oro som stora delar av medelklassen, i synnerhet den i storstäderna, känner.

5. Det får inte finnas någon motsättning mellan jämlikhet och frihet. Vi måste till exempel både säkra kvaliteten i skolan och ge föräldrar och barn möjlighet att välja skola. Därför måste vi inleda en ny offensiv mot ojämlikheten: Målet kan väl inte vara att 9 av 10 elever ska få tillräckliga kunskaper eller att 9 av 10 ska ha jobb?

6. Vi behöver presentera ett skattesystem som bidrar till att nya jobb skapas. Den borgerliga regeringen belönar i första hand dem som har jobb – men nya jobb skapas (bevisligen) inte. En rejäl skatteomläggning bör göra det dyrare att förbruka jordens resurser, men billigare att jobba med att laga skor eller sköta hus.

7. För att skapa ett miljöanpassat och klimatsmart samhälle måste vi våga använda de politiska verktyg vi har i kommuner, landsting och stat mer aktivt. Då handlar det både om att ändra lagar och att ställa hårdare krav på till exempel energiförbrukning men också att pröva nya sätt att uppmuntra klimathänsyn och miljötänkande. Till exempel att kommunen tar initiativ till moderna vindkraftverk.

Socialdemokraterna har historiskt varit dåliga på förnyelse i opposition. När vi haft regeringsmakten har vi lyckats bättre med att anpassa politiken till nya villkor i samhället. Men nu har vi inget val; till valet 2014 måste vi visa att vi förstod varför väljarna gav oss underkänt vad gäller ekonomin, skatterna och jobben. Och vem som leder Socialdemokraterna är en avgörande del i detta.

Ett skattesystem som bidrar till att skapa nya jobb (del 6)

Manifest från en sjuksäng, del 6: Ett skattesystem som bidrar till att skapa nya jobb – istället för att belöna dem som redan har ett jobb (del 6)

”Hej chefen du har rätt jag borde vara glad
För jag får ryggbråck och 80 öre per dag
Och till julen får vi pennor med företagslogga på

Håll min jacka Martin när jag börjar slå”
Säkert! i låten ”Sanningsdan” (Annika Norlin, 2007)

Det finns de som tror att höga skatter är socialdemokratisk ideologi. Det är fel.

Socialdemokratisk ideologi är övertygelsen om att vi gemensamt kan åstadkomma mycket mer – och bättre – om vi gör det tillsammans. Och skatter är det smartaste – och mest rättvisa – sättet att finansiera gemensamma åtaganden för vård, omsorg, trygghetssystem och mycket annat. Men det finns inget egenvärde med höga skatter.

Den socialdemokratiska principen bakom skatter handlar om: 1/ att det är ett bra sätt att finansiera välfärd och gemensamma åtaganden och 2/ att skatter kan omfördela pengar från dem som har mycket till dem som har lite, och därigenom minskar orättvisor och klyftor. Möjligen kan man lägga till 3/ att skatterna bidrar till en positiv utveckling i samhället, till exempel klimatanpassning och nya jobb, fast det är nog inte principen – snarare praktiken.

Därför är inte socialdemokrater mot skattesänkningar – om det går att göra något mer effektivt så att det blir pengar över kan man självklart sänka skatten. Men att sänka skatten till varje pris, och bekosta det genom att slänga ut sjuka människor ur sjukförsäkringen är omoraliskt. Att hellre sänka skatten än att satsa på bra utbildning är korkat. Att sänka skatten och istället öka den privata finansieringen i vården är orättvist (och ineffektivt).

Pengar som sparas genom mer effektiv verksamhet kan användas till viktiga nysatsningar, eller till att sänka skatten. Jag föredrar viktiga nysatsningar.

Men självklart är det inte så enkelt. För om en skattesänkning bidrar till att fler jobb skapas så är det ett bättre sätt att skapa mer resurser till viktiga välfärdssatsningar, och då ska den skattesänkningen inte ställas mot välfärdssatsningarna – tvärtom. På politiska kallas det där för ”dynamiska effekter” (och de är väldigt svåra att bevisa i förväg).

Den borgerliga regeringen påstår att de använder skattesystemet för att skapa fler jobb. Det är inte sant: fyra år med jättelika skattesänkningar har inte gett fler jobb. Jobben har blivit färre. En förfärande stor del av de borgerliga skattesänkningarna har gått till dem som tjänar mest. Det är fel. Men att låg- och medelinkomsttagare har fått stora skattesänkningar är inte nödvändigtvis fel.

Men bara för att de borgerliga partierna har en dålig skattepolitik behöver ju inte socialdemokraterna också ha en dålig skattepolitik. Vi gick, tillsammans med Vänsterpartiet och Miljöpartiet, till val på några skattehöjningar. De var välmotiverade (för att stärka välfärden och investera i ett grönare Sverige) men de blev dessvärre symboler för något större.

Tre av de där skattehöjningarna utpekas ibland, något slarvigt, som skälet till att de rödgröna förlorade valet: fastighetsskattehöjningen, införandet av förmögenhetsskatt och avskaffandet av rut-avdraget. Självklart var det inte på grund av tre skatteförändringar som vi förlorade valet; men de bidrog sannolikt till valförlusten eftersom de påminde om tre myter: S vill aldrig sänka skatten (ens för låg- och medelinkomsttagare); S vill göra det dyrare att bo; S har ingen jobbpolitik.

Jag tycker, så klart, inte att de där påståendena är korrekta. Men jag är ju inte helt representativ för väljarkåren…

Jag tycker egentligen att det var rimliga förändringar av fastighetsskatten och jag tycker att rut-avdraget är korkat utformat. Problemet var att de där skatteförslagen öppnade för angrepp på områden där vi inte hade råd att öppna oss för angrepp: jobbpolitiken (misstron från 2006 finns delvis kvar hos många) och ”skattechock-kampanjer” (alltför många tror på Villaägarnas felaktiga påståenden om att ”ingen går säker” – i själva verket var det 32 personer i Örebro län som skulle fått högre fastighetsavgift med det rödgröna förslaget – över 20 000 drabbades negativt av den borgerliga regeringens förändringar). När det gäller förmögenhetsskatten så är det lätt att hålla med om det rimliga i att de som är rikast ska skatta mer, men ingen kunde riktigt förklara varför det var så himla smart – bortsett från att det gav pengar till investeringar i skola och vård.

I grunden håller de flesta med oss Socialdemokrater om inriktningen: i valet mellan skattesänkningar och investeringar i skola, vård och jobb så väljer 7 av 10 investeringarna i välfärden. Men det finns två viktiga ”men” i detta: För det första så förutsätter detta att de litar på att vi inte tänker slösa bort skattepengarna på annat än just välfärd. Och för det andra så fungerar detta resonemang nästan bara när vi träffar människor och samtalar med dem om detta – och alltför ofta missar vi att göra den där kopplingen trovärdig för barnfamiljen i villaområdet eller den yngre pensionären i bostadsrätten.

Och grundproblemet är att höjda skatter aldrig skapar mer resurser till att anställa lärare, sjuksköterskor eller fritidsledare. Mer resurser till välfärden skapas i första hand av att fler jobbar, eller att vi jobbar mer. Därför behöver vi ett skattesystem som bidrar till att nya jobb skapas. Den borgerliga regeringen har istället skapat ett skattesystem som i första hand belönar dem som har jobb – men det ger (bevisligen) inga nya jobb. Och därmed alldeles för lite nya resurser till välfärden.

Det tydligaste exemplet på problemet med Socialdemokratins skattepolitik tjatar jag ofta om: tjänstebeskattningen.

Det är nämligen så att den del av den privata tjänstesektorn som i huvudsak riktas mot privatpersoner är ofta mest arbetsintensiv och därför också mycket priskänslig. Förutom att det i denna del av tjänstesektorn finns stora problem med svartjobb, dåliga arbetsvillkor och rovdrift på människor så ”straffar” skattesystemet idag tjänstsektorn.

På jobbkongressen 2009 tog jag följande exempel när jag från talarstolen talade för ett tillägg i skrivningarna om tjänstesektorn:

”När jag till exempel drev företag för några år sedan så diskuterade vi om vi skulle anlita någon för att städa våra lokaler. Det skulle bli dyrt. Faktum är ju att om vi istället hade köpt en självgående dammsugare, som Electrolux Trilobite, skulle vi tjänat in det på mindre än ett halvår. Trots att den kostar cirka 10 000 kronor. Att köpa maskiner och prylar är nämligen gynnat, skattemässigt.

För det första hade vi fått kvitta momsen mot den moms vi själva fakturerar till andra. Där sjönk priset till 8000 kr. Sedan fungerar företagsbeskattningen så att man slipper skatta på vinst så länge man investerar den i rörelsen och där blev det ännu lättare att finansiera ett inköp av en dammsugare.

Men dyrare hade det varit att anlita någon som städade. För där tillkommer alla kostnader direkt. På det sättet missgynnas anställningar jämfört med investeringar i exempelvis maskiner. Slutsatsen blev att vi skötte städningen själva, istället för att jobba med det som var företagets kärnverksamhet.

Det är inte fel att investeringar i maskiner och robotar och datorer gynnas i skattesystemet. Tvärtom. Det skattesystemet har bidragit till att svensk exportindustri alltid varit modern och konkurrenskraftig. Men vi måste också slå fast att skattesystem och andra regler kan behöva förändras för att underlätta för servicesektorn.”

Jag tänker inte påstå att en rättvis beskattning av tjänstesektorn avskaffar arbetslösheten. Men jag tycker att det är rimligt att sänka skatten på köp av tjänster (både när det gäller städning och andra tjänster) för att sätta fart på en marknad som har möjlighet att växa. Rut-avdraget är dock – egentligen – ett rätt korkat utformat system (här föreslår TCOs Roger Mörtvik en variant på hur systemet kan göras om).

Men däremot finns det ett viktigt skäl till att det aldrig kommer att bli lika billigt att gå på krogen i Sverige som i våra favoritturistländer: vi vill inte att det ska bli så. För att vi ska betala nästan ingenting för restaurangmaten måste nämligen den som lagar restaurangmaten tjäna nästan ingenting.

Arbete är dyrt i Sverige och ett skäl till att arbete är dyrt i Sverige är att vi vill att alla ska kunna leva på sin lön. Och även om det självklart finns mycket att göra när det gäller effektiviseringar, automatisering, och liknande så kommer det att vara dyrt att anställa människor i Sverige. Moderaterna vill egentligen ändra på det (fast det förnekar de utåt, trots att de då och då glömmer sig).

Moderaterna vill sänka ”reservationslönen”, vilket innebär att många kommer att tjäna mindre. Det innebär antingen att var och en får sköta sin välfärd själv (om man sänker skatten så att även de lägst avlönade får råd att ”leva på sin lön”) eller att de lägst avlönade inte klarar sig utan allmosor eller bidrag. Vi vill olika, jag och moderaterna. Det är därför moderaternas skattepolitik är farlig: inte för de enskilda förslagen utan för att de flyttar Sverige i fel riktning.

Jag tror att Socialdemokratin måste se över sin skattepolitik, ta ett helhetsgrepp och föreslå en rejäl skatteomläggning. Det borde bli dyrare att förbruka jordens resurser, men billigare att jobba med att laga bilar eller sköta hus, till exempel.

Jag tror att en viktig beståndsdel i en skattepolitik som bidrar till att fler jobb skapas är att även utåt erkänna att det finns jobb som faktiskt bör stimuleras (permanent eller tillfälligt); för att de skapar tillväxt och nya jobb. Byggjobb och industrijobb bör uppmuntras i skattesystemet eftersom de genererar andra jobb och får fart på ekonomin, men det gäller även servicejobben. Genom att göra det billigare att köpa servicetjänster bidrar vi till att etablera en marknad som får bra konkurrens, schyssta villkor och dessutom kan bidra till att underlätta ”livspusslet”. Och så skapar det ju fler jobb, vilket skapar mer resurser till välfärden. Och det var ju en viktig del av syftet.

Imorgon om hur klassiska ”S-verktyg” gör Sverige grönare

PS. ”Manifest från en sjuksäng” kommer av att jag skrev detta när jag tillbringade några lååånga dagar i en av USÖs sängar för några veckor sedan. Nu mår jag bra, tackar som frågar…

Egna val och gemensamt ansvar för välfärden (del 5)

Manifest från en sjuksäng, del 5

”Ska vi starta upp en by
ska vi bygga upp nåt nytt”
”ska vi passa in någonstans
där man får sköta sitt eget huvud
men slipper sköta sig själv”
Säkert! i låten ”Fredrik” (Annika Norlin, 2010)

En ansenlig mängd örebroare (drygt 34000) har valt mig som ledamot i Kommunfullmäktige. Och även om alla dessa inte är medvetna om det (de röstade inte på mig utan på det parti som de tycker bäst representerar deras åsikter om samhället) så är det rätt förpliktigande.

Men det finns två sätt att se på det. En del anser säkert fortfarande (inställningen var vanligare förr) att jag därmed har fått deras förtroende att fatta beslut över örebroarna. Jag anser att det inte är rimligt att tro att en person kan veta hur 34000 tycker (eller 130 000 – alla örebroare påverkas ju av mina beslut, inte bara de som röstat på mig). Det enda jag kan vara helt säker på är att alla inte tycker som jag.

Det finns goda skäl att minska köttproduktionen i världen. Köttproduktionen är ett stort klimatproblem och vill vi leva hållbart måste vi minska andelen kött i vår kost. Av etiska skäl kan man dessutom anse att det är omoraliskt att äta kött. Men bör jag därmed tvinga alla som går i kommunens skolor, förskolor eller bor på vårdboenden att helt sluta äta kött? Rent formellt skulle det nog vara ganska enkelt: genom beslut i Kommunfullmäktige skulle vi kunna byta ut allt kött på matsedlarna på de allra flesta ställen. Men vore det moraliskt?

Jag tycker inte det. Vi bör med gemensamma resurser skapa alternativ som är mindre klimatpåverkande och vi bör informera och arbeta för att köttkonsumtionen minskar och klimatanpassas så mycket som möjligt. Men vi bör inte tvinga människor att sluta äta kött. Dessutom vore det direkt kontraproduktivt, det skulle nämligen ganska snabbt leda till att en del föräldrar flyttar sina barn från kommunala skolor och kommunala förskolor.

Jag tycker att Annika Norlin uttrycker vad det handlar om på ett fint sätt: ”där man får sköta sitt eget huvud, men slipper sköta sig själv”. De flesta människor vill att vi ska använda skatterna till att finansiera välfärd i form av vård, skola och andra investeringar i människors liv. De flesta väljer investeringar i välfärd före skattesänkningar, om man är säker på att pengarna används rätt. Bekymret är självklart att begreppet ”rätt” är ganska subjektivt.

Jag tycker inte att allt duger – att alla påhitt är okej inom offentlig sektor. Tvärtom; jag tycker att användningen av skattepengar överlag behöver kvalitetssäkras bättre (det har jag skrivit bland annat här och här). Men hög kvalitet är inte samma sak som att jag som folkvald ska bestämma vad folk vill ha.

När vi kvalitetssäkrar skolan borde vi se till att det finns utbildade lärare, att lärarna deltar i vidareutbildning, att föräldrar och elever har inflytande och en massa andra saker. Men däremot kan vi inte bestämma att alla ska använda exakt samma pedagogiska metoder. Dels för att föräldrar måste ha möjlighet att påverka hur deras barn fostras, och dels för att olika pedagogiska metoder fungerar olika bra för olika människor. Fast saker som är bevisat effektiva bör användas, på samma sätt som saker som är bevisat ineffektiva/farliga bör sluta användas.

Jag tror inte att det måste finnas någon motsättning mellan jämlikhet och frihet. Jag tror till exempel att alla barn/unga ska tillförsäkras god utbildning, anpassad till deras förutsättningar behov. Åt var och en efter behov är jämlikhet. Men att man får välja vilken skola man vill gå i måste vara lika självklart som att man får göra andra tillval i form av språk och specialinriktningar. Friheten minskar inte jämlikheten, tvärtom kan den bidra till att jämlikheten ökar – att fler får möjlighet att göra de val som somliga (de med mycket pengar) alltid haft rätt att göra (det kräver visserligen förändringar i dagens regelverk för fria skolval och friskolor).

Det allvarliga är att vår jämlikhetssträvan har kommit av sig. Vi har skolplikt i Sverige och vi säger att alla ska få en god start i livet, bland annat genom en god utbildning. Vår ambition är inte att ”så länge 90 procent av eleverna är i skolan så är det okej”. Vi borde ha högre ambitioner än så.

De flesta föräldrar har högre ambitioner än så. Problemet är att om de inte är nöjda med det stöd deras barn får och har åsikter om det – om de ”vill sköta sitt eget huvud” – hänvisar vi dem alltför ofta till att ”sköta sig själv” på ett eller annat sätt.

Jag vet att jag skulle protestera om någon sa till mig att vår dotter eller son skulle få nöja sig med en halvdan förskola, eftersom någon annan har bestämt att det är där hon eller han ska gå. Jag vill vara med och påverka valet och jag vill ha möjlighet att byta förskola eller skola om jag/vi inte är nöjda med den.

Jag tycker att man ska få sköta sitt eget huvud – utan att sköta sig själv.

Jag skulle vilja att vi socialdemokrater sa ungefär så här: ”Vi vill satsa mer pengar på skola och förskola, men vi vet att du inte är nöjd med det. Därför vill vi också ge ditt barn en ’rätt till utveckling-garanti’. När vi lovar att alla, var och en, ska få gå ut skolan redo för jobb eller fortsatt utbildning, lovar vi att det alltid ska finnas en chans att rätta till det som blev fel. Om din dotter eller son är närvarande i skolan och följer de gemensamma ordningsreglerna ska vi också se till att hon eller han får nödvändigt stöd i sin utveckling.”

En sådan ”garanti” vore på många sätt att bryta med socialdemokratins traditionella sätt att lösa utmaningarna i välfärden. Och det finns många rimliga invändningar mot en sådan ”garanti”.

Men alternativet kan inte vara att vi bara accepterar att alltför många även i fortsättningen misstror skolans förmåga att ge tillräcklig utbildning till barn och unga. Att vi kapitulerar för den fria skolmarknaden och accepterar att var och en får klara sig bäst den kan och hitta en skola som passar.

Med en klassisk liberal syn på jämlikhet kan det kanske vara logiskt att konstatera att alla erbjöds samma undervisning i skolan, men att resultatet blev ojämnt. Men som socialdemokrater borde vi inte nöja oss med det. Vi borde våga ge individen ett tydligt löfte om tillräckligt stöd från skolan.

Jag tror att denna typ av individgarantier skulle illustrera våra vägval på ett bra sätt; de skulle visa på hur vi använder vår ideologi till konkreta förslag som passar en stor majoritet av befolkningen och som är begripliga oavsett om barnfamiljen bor i Stockholm eller i Karlskoga. Och på motsvarande sätt borde vi göra på andra politikområden. Det ska självklart vara möjligt att sköta sitt eget huvud – utan att behöva sköta sig själv.

Imorgon om ett skattesystem som bidrar till att skapa nya jobb – istället för att belöna dem som redan har ett jobb.

PS. ”Manifest från en sjuksäng” kommer av att jag skrev detta när jag tillbringade några lååånga dagar i en av USÖs sängar för några veckor sedan. Nu mår jag bra, tackar som frågar…